Login

Lost your password?
Don't have an account? Sign Up

Hur kan då privata banker skapa pengar, och hur centralt är detta för penningsystemet?

 

Om Fiatsystemet

De flesta människor vandrar genom livet i tron att Riksbanken har ensamrätt att skapa pengar, och skrattar åt den minoritet som tror att regeringen skapar pengar. Men tron att Riksbanken har ensamrätt att skapa pengar är lika felaktig som tron att pengar är samma sak som kontanter. Visst, Riksbanken skapar en del pengar, men det är bara en bråkdel av den mängd som de privata bankerna skapar, genom utlåning.

Hur kan då privata banker skapa pengar, och hur centralt är detta för penningsystemet?


För att förstå vad pengar är i dagens samhälle kan vi börja med begreppet reservkrav. Detta innebär att privata banker får låna ut pengar mot att de upprätthåller en reserv i sina (numera väldigt digitala) valv. Med exempelvis ett reservkrav på 10kulle man kunna anta att en privat bank med 10 miljarder i reserver skulle få låna ut 9 miljarder, vilket även stämmer. Men om dessa 9 miljarder letar sig in i bankens valv i form av konton från låntagare har plötsligt banken ett totalt kapitalinnehav på 19 miljarder, varav banken får låna ut 17,1 miljarder. Om vi fortsätter denna process ytterligare ett steg står banken där med 36,1 miljarder, och ett reservkrav på 3,61 miljarder, vilket kan ge ett totalt utlåningskapital på 32,39 miljarder. Därmed har den totala kapitalreserven multiplicerats till 68,49 miljarder.

När dessa pengar återbetalas upphör de att existera, men i alla dessa transaktioner är räntan verklig. Så utifrån en total utlåning på 68,50 miljarder skulle med 5änta 3,425 nya miljarder i verkliga pengar kunna skapas. Detta betyder inte att ett genuint nytt värde skapats, men dessa pengar existerar och kommer att gå in i systemet.

I ett system baserat på metallmyntfot skulle det innebära fler pengar som jagar färre enheter av guld och silver. Detta talar för begränsningen av metallbaserade valutor och är en av orsakerna till att pengars värde idag bestäms på relativt oreglerade valutamarknader.

Detta system där pengar skapas utifrån ränta kallas för Fractional Reserve Banking eller Fiat och används idag i de flesta av världens utvecklade ekonomier. Det finns förstås en rad fördelar med detta system.

  • Banker kan drivas med vinst och har därmed incitament att låna ut.
  • Banker kan låna ut kapital även när deras belåning är över 100v deras ursprungliga kapitalreserv.
  • Det blir därför relativt enklare att låna kapital för investeringar vilket innebär att företag inte behöver vänta tills bankerna har pengar.

Fiatsystemet har utvecklats på ett nära nog evolutionärt sätt sedan det först dök upp i senmedeltidens Italien. Det kan argumenteras för att det spelat en viktig roll i att möjliggöra den industriella revolutionen.

Samtidigt förutsätter detta system i sig exponentiell ekonomisk tillväxt, det vill säga att systemet hela tiden ökar sin kapitalomsättning. Ekonomin måste växa, och skälet är enkelt. En kapitalexpansion utan en produktiv expansion skulle bara innebära att mer pengar förs in i ett system med samma mängd varor, och därmed skulle priserna stiga. En sådan process kallas för inflation, och är en ofrånkomlig del av moderna ekonomier. Men ifall det inte förekom någon tillväxt eller tro på framtida tillväxt skulle räntorna stiga eftersom riskerna att inte få tillbaka lånen skulle öka, och det skulle hämma utlåningen och samtidigt försvåra återbetalningar. I korthet bygger dagens ekonomi på samma princip som en enhjuling utan bromsar… systemet måste fortsätta röra sig framåt, annars kraschar det. När det kraschar måste makthavarna återstarta det genom stödpaket som pumpas in i det finansiella systemet och oftast tas i form av lån från skattebetalarna.

Ett grundläggande problem med denna modell är att tillväxten inte kan fortsätta vara exponentiell i all framtid. En ny traktor i en by där det tidigare bara funnits en traktor innebär en tillväxt av traktorer på 100 men i en by med 200 traktorer innebär det en tillväxt på 0,50ch troligen en ännu mindre produktivitetsökning. Även folks förmåga att konsumera är begränsad, och därför tenderar tillväxt i utvecklade ekonomier successivt bli allt lägre (idag skapar $3 i lån i genomsnitt $1 i tillväxt – källa, Nathan John Hagens).

Bara detta skulle vara nog för att förespråka alternativa modeller till fiatpengar. Modellen utgör dock inte bara ett hot mot sig själv, utan även mot vår planets ekosystem och ekologiska hållbarhet.

Många gröna – framförallt gröna liberaler – menar att frikoppling är möjlig mellan tillväxt och nyttjande av Jordens yta. Det finns inte många empiriska stöd för denna tes. När nyare och effektivare tekniker uppfinns brukar snarare effekten bli ökat nyttjande av landytor och produktiva system, eftersom områden tidigare alltför dyra att exploatera plötsligt blir tillgängliga. Denna faktor kallas för Jevons’ paradox.

Trots att en del miljöproblem förbättrats eller rentav eliminerats sedan förra århundradet, har nyttjandet av hav- och landytor, undanträngandet av arter och ekosystem samt förstörelsen av jord och vatten accelererat. Även våra gröna innovationer har en indirekt negativ påverkan – grön el som blir konkurrenskraftig kan exempelvis få som effekt att folk ökar sin konsumtion av kött, majsolja eller soja, och då kräver det på sikt mer landyta.