Nyheter

Människan har en förmåga att tänka framåt, men uppenbarligen inte förmågan att ta ansvar för framtiden. Författarnas utgångspunkt är att allt handlande vilar på antaganden om framtiden.  Vi har kunskap om klimatförändringarna men handlar inte utifrån denna kunskap. Hur annorlunda var det inte när världen genomgick en hotande finanskris för några år sedan. Då mobiliserades snabbt väldiga resurser.

Klimatkrisen har vänt upp och ned på den optimism och det framtidstänkande som hittills dominerat sedan industrialismens genombrott. Helt plötsligt tvingas vi inse att industrialism har negativa konsekvenser och att tekniken inte löser alla problem. FN och nationer antar radikala program, men det stannar vid retorik, eftersom världen sitter fast i ett ekonomiskt system som omöjliggör de nödvändiga förändringarna.

Det är här framtidsstudierna borde komma in och hjälpa oss. Författarna lyfter fram Romklubbens rapport Tillväxtens gränser från 1972 som ett tidigt exempel på en studie som påtalade just detta grundläggande att tillväxten har fysiska gränser som inte kan överskridas. Men detta var ett perspektiv som stod helt i strid med den föreskrivna framstegsoptimismen och både politiker och framtidsforskare dömde ut den. Dess budskap kolliderade ju med de ”produktivistiska föreställningar” som präglade tidens politik, inte minst den socialdemokratiska, säger författarna.

Detta har styrt forskningen mot problemlösningar som anpassas till finansiärer och även politiker som vill ha kommersiellt gångbara produkter som önskvärda resultat.

Romklubbens i grunden systemkritiska perspektiv fick visst genomslag under början av 1970-talet men snart skulle starka institutionella krafter inom politik, industri och vetenskap samla sig till ett gemensamt motangrepp mot dem som spred dessa pessimistiska visioner. Framtidsforskarna sögs upp av statliga planeringsenheter och konsultfirmor. Problemen måste helt enkelt lösas och industrins konkurrenskraft värnas i dessa globaliseringens tider. Det svenska Sekretariatet för framtidsstudier lyckades dock enligt författarna mot tidsandan upprätthålla ett kritiskt och demokratiskt perspektiv i sin forskning.

Sedan 1990-talet har, säger författarna, ett skadligt ”samverkansideal” präglat forskningspolitiken. Ett ideal som enligt författarna skapar ”det förlängda nuet”. ”Klimathotet ropar efter stora förändringar, men kidnappas om och om igen av kortsiktiga nutida intressen som inte vill ha de omställningar som forskningen pekar ut som nödvändiga.” Detta har styrt forskningen mot problemlösningar som anpassas till finansiärer och även politiker som vill ha kommersiellt gångbara produkter som önskvärda resultat.

Som ett belysande exempel på detta samverkansideal nämner författarna Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, en av flera stiftelser skapad av staten för att sammanföra akademisk forskning med industri och politik. Effekten har blivit en ofri och mer eller mindre styrd samhällsforskning, där konflikter sopats under mattan i en strävan att kunna redovisa praktiska lösningar och kommersiellt gångbara produkter. Författarna tar särskilt upp och granskar två av de program som tillkommit inom ramen för Mistras satsning på framtidsstudier under 2010 och 2011: Future Forests och Arctic Futures. Där skulle samhällsforskningen enligt Mistra bidra med förståelsen av vilka processer som behövs för att stärka konkurrenskraft, möta framtida miljöutmaningar och hantera den osäkerhet som man förknippade med framtida miljöutmaningar. Eller som Mistras ordförande uttryckte det i en intervju: ”Den som vill syssla med kritisk forskning får gå någon annanstans (och söka pengar).” Istället för en forskning som kritiskt ställer frågor får vi en forskning som bekräftar riktigheten i den förda politiken på skogens och klimatets område. En forskning som producerar ”okunskap snarare än kunskap”.

I ett särskilt kapitel granskar författarna begreppet hållbar utveckling som lanserades av Brundtlandkommissionen 1987. Begreppet har fått stå för möjligheten att kombinera ekonomisk tillväxt och miljöproblems lösning. Samma tänkande finns i FN:s Agenda 2030 och i svensk miljöpolitik, där begreppet ”gjort det möjligt att glida förbi att den kapitalistiska ordningen har inbyggda drivkrafter som producerar ohållbar utveckling”. Bland annat har de fria kapitalrörelser som gjort nationalstaterna till konkurrenter drivit fram en tävlan där stater pressas att erbjuda produktionsvillkor som inte ställer krav på miljön.

Författarna tar också upp problemet med de allt vanligare kraven på att forskning ska leverera nyttigheter och bidra till den nationella konkurrenskraften. Detta problem är inte begränsat till den humanistiska och samhällsvetenskapliga framtidsforskning som berör framtid, miljö och klimat. Men just på detta område är det extra viktigt, och där håller jag med författarna, att forskningen tillåts att ställa de kritiska frågor som lätt försvinner i en uppsjö av nya innovationer och tekniska lösningar. Med tekniken som problemlösare kan vi ju fortsätta som vanligt. Det är också uppenbart att detta teknikperspektiv i hög grad anammats av flera av våra politiska partier. Är det inte kärnkraften som är lösningen så är det ny oprövad teknik att samla in och gräva ned koldioxiden på havets botten. Eller som centerledaren Annie Lööf uttrycker det i sin självbiografi: Vi ska inte kliva upp på någon gammal och vinglig häst och vagn utan ”ta plats på ett modernt högteknologiskt tåg”.

Det är just den här typen av perspektiv, där framtiden är intecknad, som vi enligt författarna måste lämna bakom oss. Kunskapen att tillväxten har gränser tvingar oss, menar de, att tänka nytt. Framtidsforskningen borde, säger de, vara en del i en politisk process som ställer oss inför olika alternativ och visar på konflikter mellan olika intressen.  För i grunden handlar miljö- och klimatkrisen om hur vi organiserar vårt samhälle, hur vi lever, producerar och konsumerar. Här borde humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kunna lämna viktiga bidrag. Den stora risk som hotar forskningen, och vårt samhälle, är att framtiden reduceras till en utsträckning av nuet och att ett konsensusperspektiv som förnekar konflikten mellan tillväxt och miljö blir rådande inom forskning och politik.