Login

Lost your password?
Don't have an account? Sign Up

Omställningen till en hållbar framtid

Del 1: Hur man bygger ett prototeknat

Av Enrique Lescure

Inledning

EOS har designat en modell för ett framtida hållbart samhälle – Energiberäkning. Detta är ett postkapitalistiskt system uppbyggt på idén att den mänskliga civilisationen under 2000-talet måste uppgradera till en planetär ekonomi som balanserar mänsklighetens behov mot Jordens bärkapacitet.

Om detta system kan ni läsa mer om här, här och här.

En kritik som många ofta riktar mot EOS är att vi inte förklarar hur en rent praktisk omställning till detta nya system skulle kunna äga rum. I viss mån är den kritiken orättvis – EOS är inte ett politiskt parti eller en revolutionär organisation. Vårt mål är inte att ta över samhället, utan att erbjuda beslutsfattare och forskare underlag för hur ett framtida postkapitalistiskt system skulle kunna se ut.

I viss mån är kritiken dock berättigad. Vi har en skyldighet att förklara hur en omställning till ett energiberäkningssystem kan se ut, även ifall vi själva inte planerar att leda omställningen.

Och det är därför jag har skrivit denna artikel.

Vad ett samhälle behöver

En hållbar infrastruktur

Alla mänskliga samhällen är mer än summa av de människor som bygger upp dem. En karaktäristik som skiljer oss från de övriga däggdjuren är vår relation och vårt beroende av teknik för att kunna leva.

Vi odlar det mesta av vår mat, vi lever i och arbetar i byggnader som skyddar mot vädrets makter, vi skapar verktyg och maskiner, producerar och nyttjar energi för att ge oss värme och rörelseförmåga, och vi bearbetar och förädlar material vi hittar ute i naturen för att uppnå det.

Det är något vi måste göra under alla samhällssystem och ekonomiska system. Utan teknik skulle 99,9% av alla idag levande människor på Jorden gå under.

Det finns idag en allmän strävan idag mot en kretsloppsekonomi, där material och energi ska återbrukas. Detta är en del av den breda tendens som idag försöker motverka klimathotet, och det är lovvärt.

Detta innebär att fossila energikällor ska ersättas med förnybara, att samhället ska röra sig från köttberoende, att byggnadsmaterial måste bli klimatneutrala och att spill inom alla områden ska motverkas. Allt detta är nödvändiga processer i en omställning mot en hållbar framtid.

Vi menar dock att allt detta är otillräckligt, om vi fortsätter att insistera på produktionsmetoder som förutsätter att exempelvis elektroniska produkter sätts samman av komponenter producerade i 20-40 länder, liksom att vi utgår från ett system där varje aktör siktar in sig på att maximera sina marknadsandelar genom att först producera ett lager av sina varor och sedan bedriva reklam med syfte att få folk att konsumera sagda varor.

Detta system är möjligen redan idag på väg att kollapsa under sin egen komplexitet, och kanske bara är en historisk anomali – en produkt av den unipolära världsordningen och strävan mot globalisering som karaktäriserade perioden 1980-2020?

När en produktionskedja av en surfplatta förutsätter hundratals noder i dussintals länder, kommer störningar som uppstår vid en av noderna påverka hela kedjan och leda till förseningar. Ifall flera noder slås ut av stora omvälvande händelser kommer kedjan att kollapsa och måsta återuppbyggas.

Det är förståeligt att en del produkter kräver exempelvis mineraler från olika kontinenter för att kunna förverkligas. En stor del av produktionskedjan under ett marknadsekonomiskt fiatsystem drivs dock av ricardianska överväganden – dvs det land där tillverkningen av pappkartongerna som produkten transporteras i är billigast ska vara det som väljs för den delen av produktionskedjan (även om det landet råkar vara Tjeckien och den faktiska trämassan kommer från Sverige). Rent ekologiskt och logistiskt är detta system fullständigt irrationellt, men ur ett kapitalistiskt perspektiv är det fullständigt rationellt och syftar till vinstmaximering.

Frågan är dock ifall det är rationellt att tro att ett ekologiskt hållbart samhälle kan födas från vinstmaximering?

Vertikala, slutna produktionskedjor

Ett alternativ till frihandelssystemet skulle vara vertikala produktionskedjor, där aktörerna snarare än att specialisera sig på att tillgodose en specialiserad komponent i produktionsprocessen skulle sträva efter att uppnå autarki, dvs självförsörjning inom ramen för sin verksamhet. Ett exempel på detta är förstås en del av de socialistiska planekonomierna, men det finns även exempel på kapitalister som försökt upprätta autarki inom ramen för sina företag. Rederiägaren Ari Onassis, under en period på 1960-talet världens rikaste man, strävade efter att både äga oljekällor, raffinaderier, tankbåtar, -bilar och bensinstationer, och därmed kontrollera hela produktionskedjan från råvara till konsument.
Fördelarna med denna modell är som i exemplet till vänster att exempelvis en aktör som bedriver odling av grönsaker kan garantera att tillgodose sin egen elförsörjning utan att behöva förlita sig på externa leverantörer. Nackdelarna är förstås att det kräver (eller anses kräva) en större och mer komplex organisation med fler avdelningar, liksom att den interna kedja aktören kontrollerar måste kunna tillgodose ytterligare behov, exempelvis produktionen av solpaneler och vindsnurror, och de material som dessa består av. Därigenom måste även fabrikanter och gruvbrytning ingå i verksamheten, och utifrån ett kapitalistiskt perspektiv innebär det att potentiell vinst i maximering av tomatförsäljning äts upp av logistik och underhållsverksamhet som måste tillgodoses internt. En annan nackdel är att företag som organiseras vertikalt på grund av sin förmåga att lättare kunna hantera kriser kan nå en dominerande marknadsställning och därmed anklagas för att få en monopolställning på marknader. Detta är en av orsakerna till att domstolar ibland försökt bryta upp megaföretag i mindre delar, eftersom en monopolställning skadar konsumenten och marknaden.

Prototeknatet

På bilden  kan ett prototeknat (PT) betraktas.

Ytligt sett finns det likheter med ett vertikalt organiserat företag, men det finns stora skillnader också. Där det vertikalt organiserade företaget arbetar med att under varje led i produktionsprocessen ta fram en enskild produkt, arbetar prototeknatet för att göra sina holoner och människorna som arbetar i dem oberoende av det monetära systemet.

I exemplet ovan ser man ett PT som består av fyra holoner, vilka producerar mat, el, bostäder och 3D-utskrivna kläder och bruksverktyg. Deras primära syfte är att förse varandra med vad de behöver, vilket innebär att exempelvis ekobyn som producerar mat får modulära hus av holonen som producerar bostäder, medan deras deltagare får el och mat från de övriga holonerna. I denna modell ovanför har alla holoner kontakt med varandra, vilket dock inte är en absolut nödvändighet för att ett PT ska kunna fungera.

Internt använder sig prototeknatet av ofullständig energiberäkning, vilket innebär att den fullständiga produktionspotentialen i energi som PT besitter beräknas och utifrån det kan potentialen fördelas ut till de holoner eller på mer grundläggande nivå individer som PT;et utgörs av.

Fördelarna med PT;et för deltagarna är att de exempelvis får tillgång till fri försörjning av el och mat, och till reservdelar och kläder de kan behöva. Detta ger dem högre de-facto inkomst än människor med jämförbar standard som arbetar i den reguljära ekonomin och måste betala elräkningar i slutet av varje månad.

Ett PT kommer nämligen inte vara fullständigt slutet. Deltagarna kan välja att exempelvis arbeta i ekonomin utanför och gå ner i deltid. Det arbete de utför inom ramen för PT kommer vara det minimum som krävs för att systemet ska kunna fungera, och fokus kommer ligga på bekvämlighetsmaximering snarare än produktionsmaximering, åtminstone för de holoner som inte direkt arbetar med ”export”.

Även fast ett PT inte består av sammanhängande territorier eller utövar suveränitet i någon meningsfull form kan holoner som ingår i ett PT välja att producera varor och tjänster som säljs till utomstående part för pengar. Det som i ett kapitalistiskt system motsvarar vinsten kommer i fallet av ett PT att investeras i land, i att stärka existerande holoner och hjälpa till att upprätta nya holoner startade av eldsjälar, vilka ska tillgodose behov. Under de första faserna kommer dessutom en stor del av ”vinsten” att användas till att ”importera” de varor och tjänster som PT;et inte självt kan tillgodose inom sin egen ram.

Holonernas roll

Ett PT har i sig enbart en central grundfunktion, och det är energikartläggningen, skapandet och distributionen av energikrediter vilka ska användas för att allokera resurser inom nätverket. Varje enskild holon kommer utforma sin egen interna struktur och sina egna interna mål, och kommer samarbeta med en eller flera andra holoner utifrån sin förmåga och sina deltagares behov.

En ekoby kanske enbart vill skapa god livskvalitet för sina innebyggare? Ett kooperativ som producerar möbler kanske vill slippa betala för el och verktygskostnader? En holon som producerar kläder kanske inte har råd att ha en reguljär lokal eller betala för el, och då kanske förser nätverket med gratis barnkläder i utbyte mot en plats att vara på?

En holon kan vara allt ifrån en individ till en grupp till ett kooperativ till ett samhälle till ett virtuellt kollektiv.

De viktigaste faktorerna med nätverket bör dock vara att det:

  • Är inriktat på livskvalitet snarare än ekonomisk vinst – livet ska vara till för att leva och avnjutas, inte för att prestera.
  • Strävar efter en ekologiskt hållbar framtid där de tre kriterierna är uppfyllda.
  • Verkar för att testa och i praktisk skala implementera alternativa ekonomiska modeller.

Idealet är att det nya samhället ska växa fram organiskt och evolutionärt. PT;er kan bildas och gå sönder, kan splittras och slås samman eller växa ihop organiskt. De ska samarbeta inom de områden där det är skalbart och rationellt, och alla deltagare ska utgå från sina behov, styrkor och drömmar.

Det är så vi bygger våra barns framtid!