Login

Lost your password?
Don't have an account? Sign Up

Elysiumprojektet

Inledning
Rickard Strandberg, EOS Sveriges nye ordförande, har en bred erfarenhet av att leda byggprojekt. Han spelar en viktig roll i Biodomeprojektet på Ålidhem, och är även i sitt yrkesliv en fastighetsutvecklare. Stadsodlarnas biodome har snabbt blivit ett populärt landmärke bland studenter och boende på Ålidhem, men var i grund och botten bara första steget i vår plan för en hållbar framtid.
EOS är en unik organisation, i det att vi står i intersektionen mellan teknikpositivism och systemkritik inom den gröna rörelsen.
Vi menar att vi där det är möjligt bör nyttja och innovera ny teknik för att kunna nyttja energi och resurser på ett mer effektivt och hållbart sätt. Samtidigt måste mänskligheten inse att en ekonomisk modell byggd på exponentiell tillväxt givet Jevons’ paradox kommer att nyttja alltmer och mer yta och orsaka ett massutdöende.

 

ENERGY ACCOUNTING FOR BEGINNERS

INTRODUCTION

The goal of the Earth Organisation for Sustainability follows from our understanding of the world’s problems today at the start of the third millennium. We argue that the human civilization currently is:
1) utilizing resources and surface in a manner which disturbs climate, soils, freshwater reservoirs and ecosystems, 2) that this disturbance will cause a “loss of social complexity” and threaten the welfare of billions of human beings and 3) that the process which is causing these life-threatening environmental problems are caused by the current socio-economic system.

From this follows that any type of long-term solution to the current conundrum would have to entail the phasing out of our current global socio-economic system and its replacement with a new global socio-economic system.

Slaget om framtiden

Det saknas en framtidsforskning som tillräckligt tydligt erkänner konflikten mellan miljö och tillväxt.

Professorerna Jenny Andersson och Erik Westholm har skrivit en tankeväckande bok om framtidsforskningen och klimatkrisen: Slaget om framtiden. Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö. Forskningen, inte minst humanistisk forskning och samhällsforskning, borde spela en viktig roll när det gäller hanteringen av klimatkrisen. Men så är tyvärr ofta inte fallet eftersom krav ställs på att forskningen ska utgå från ett konsensusperspektiv och vara nyttig. Detta har medfört att konflikter undviks eller förnekas och att ett nu skrivs fram som den enda möjliga framtiden.

Människan har en förmåga att tänka framåt, men uppenbarligen inte förmågan att ta ansvar för framtiden. Författarnas utgångspunkt är att allt handlande vilar på antaganden om framtiden.  Vi har kunskap om klimatförändringarna men handlar inte utifrån denna kunskap. Hur annorlunda var det inte när världen genomgick en hotande finanskris för några år sedan. Då mobiliserades snabbt väldiga resurser.

Klimatkrisen har vänt upp och ned på den optimism och det framtidstänkande som hittills dominerat sedan industrialismens genombrott. Helt plötsligt tvingas vi inse att industrialism har negativa konsekvenser och att tekniken inte löser alla problem. FN och nationer antar radikala program, men det stannar vid retorik, eftersom världen sitter fast i ett ekonomiskt system som omöjliggör de nödvändiga förändringarna.

Det är här framtidsstudierna borde komma in och hjälpa oss. Författarna lyfter fram Romklubbens rapport Tillväxtens gränser från 1972 som ett tidigt exempel på en studie som påtalade just detta grundläggande att tillväxten har fysiska gränser som inte kan överskridas. Men detta var ett perspektiv som stod helt i strid med den föreskrivna framstegsoptimismen och både politiker och framtidsforskare dömde ut den. Dess budskap kolliderade ju med de ”produktivistiska föreställningar” som präglade tidens politik, inte minst den socialdemokratiska, säger författarna.

Detta har styrt forskningen mot problemlösningar som anpassas till finansiärer och även politiker som vill ha kommersiellt gångbara produkter som önskvärda resultat.

Romklubbens i grunden systemkritiska perspektiv fick visst genomslag under början av 1970-talet men snart skulle starka institutionella krafter inom politik, industri och vetenskap samla sig till ett gemensamt motangrepp mot dem som spred dessa pessimistiska visioner. Framtidsforskarna sögs upp av statliga planeringsenheter och konsultfirmor. Problemen måste helt enkelt lösas och industrins konkurrenskraft värnas i dessa globaliseringens tider. Det svenska Sekretariatet för framtidsstudier lyckades dock enligt författarna mot tidsandan upprätthålla ett kritiskt och demokratiskt perspektiv i sin forskning.

Sedan 1990-talet har, säger författarna, ett skadligt ”samverkansideal” präglat forskningspolitiken. Ett ideal som enligt författarna skapar ”det förlängda nuet”. ”Klimathotet ropar efter stora förändringar, men kidnappas om och om igen av kortsiktiga nutida intressen som inte vill ha de omställningar som forskningen pekar ut som nödvändiga.” Detta har styrt forskningen mot problemlösningar som anpassas till finansiärer och även politiker som vill ha kommersiellt gångbara produkter som önskvärda resultat.

Som ett belysande exempel på detta samverkansideal nämner författarna Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, en av flera stiftelser skapad av staten för att sammanföra akademisk forskning med industri och politik. Effekten har blivit en ofri och mer eller mindre styrd samhällsforskning, där konflikter sopats under mattan i en strävan att kunna redovisa praktiska lösningar och kommersiellt gångbara produkter. Författarna tar särskilt upp och granskar två av de program som tillkommit inom ramen för Mistras satsning på framtidsstudier under 2010 och 2011: Future Forests och Arctic Futures. Där skulle samhällsforskningen enligt Mistra bidra med förståelsen av vilka processer som behövs för att stärka konkurrenskraft, möta framtida miljöutmaningar och hantera den osäkerhet som man förknippade med framtida miljöutmaningar. Eller som Mistras ordförande uttryckte det i en intervju: ”Den som vill syssla med kritisk forskning får gå någon annanstans (och söka pengar).” Istället för en forskning som kritiskt ställer frågor får vi en forskning som bekräftar riktigheten i den förda politiken på skogens och klimatets område. En forskning som producerar ”okunskap snarare än kunskap”.

I ett särskilt kapitel granskar författarna begreppet hållbar utveckling som lanserades av Brundtlandkommissionen 1987. Begreppet har fått stå för möjligheten att kombinera ekonomisk tillväxt och miljöproblems lösning. Samma tänkande finns i FN:s Agenda 2030 och i svensk miljöpolitik, där begreppet ”gjort det möjligt att glida förbi att den kapitalistiska ordningen har inbyggda drivkrafter som producerar ohållbar utveckling”. Bland annat har de fria kapitalrörelser som gjort nationalstaterna till konkurrenter drivit fram en tävlan där stater pressas att erbjuda produktionsvillkor som inte ställer krav på miljön.

Författarna tar också upp problemet med de allt vanligare kraven på att forskning ska leverera nyttigheter och bidra till den nationella konkurrenskraften. Detta problem är inte begränsat till den humanistiska och samhällsvetenskapliga framtidsforskning som berör framtid, miljö och klimat. Men just på detta område är det extra viktigt, och där håller jag med författarna, att forskningen tillåts att ställa de kritiska frågor som lätt försvinner i en uppsjö av nya innovationer och tekniska lösningar. Med tekniken som problemlösare kan vi ju fortsätta som vanligt. Det är också uppenbart att detta teknikperspektiv i hög grad anammats av flera av våra politiska partier. Är det inte kärnkraften som är lösningen så är det ny oprövad teknik att samla in och gräva ned koldioxiden på havets botten. Eller som centerledaren Annie Lööf uttrycker det i sin självbiografi: Vi ska inte kliva upp på någon gammal och vinglig häst och vagn utan ”ta plats på ett modernt högteknologiskt tåg”.

Det är just den här typen av perspektiv, där framtiden är intecknad, som vi enligt författarna måste lämna bakom oss. Kunskapen att tillväxten har gränser tvingar oss, menar de, att tänka nytt. Framtidsforskningen borde, säger de, vara en del i en politisk process som ställer oss inför olika alternativ och visar på konflikter mellan olika intressen.  För i grunden handlar miljö- och klimatkrisen om hur vi organiserar vårt samhälle, hur vi lever, producerar och konsumerar. Här borde humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kunna lämna viktiga bidrag. Den stora risk som hotar forskningen, och vårt samhälle, är att framtiden reduceras till en utsträckning av nuet och att ett konsensusperspektiv som förnekar konflikten mellan tillväxt och miljö blir rådande inom forskning och politik.

Världens första kalkylator för koldioxidavtryck som skräddarsytts för organisationer underlättar klimatåtgärder

Organisationer och föreningar kan nu utreda klimateffekterna av sin verksamhet med en ny kalkylator för koldioxidavtryck som skräddarsytts för organisationer. Lösningen som utvecklats av Helsingfors universitet och Sitra hjälper organisationer att verifiera och minska utsläppen.

Enligt uppgifter är kalkylatorn som utvecklats av projektet Hiilifiksu järjestö (Koldioxidsmart organisation) som finansieras av Sitra den första som uttryckligen tagits fram för organisationer. Konsumenterna kan räkna ut sitt koldioxidavtryck till exempel med Sitra Livsstilstestet, och investerare och företag kan följa koldioxidavtrycket för Helsingforsbörsen som utretts av Sitra. Projektet för att utveckla en kalkylator för organisationer leddes av professor Markku Kanninen, expert på klimatförändringen med lång erfarenhet. Kanninen deltog även i att skriva FN:s klimatpanel IPCC:s specialrapport som gavs ut i oktober.

Räkor lika klimatskadligt som nötkött

En ny rapport från Research Institutes of Sweden (Rise) visar att skaldjur som räkor, havskräftor och hummer har lika stor klimatpåverkan som nötkött. Dessutom används den kritiserade fiskemetoden bottentrålning för att ta upp räkor och havskräftor.

Dagens Nyheter skriver om den nya rapporten som kommer fram till att räka, havskräfta och hummer ligger nära nötkött när det gäller påverkan på klimatet på grund av stor bränsleåtgång vid fångst. Skaldjur lever på botten och det tar lång tid att fånga dem med bottentrålning. Även burfiske används för havskräfta och hummer, men det anses också kräva stora bränslemängder.

Michael Moore Presents: Planet of the Humans | Full Documentary | Directed by Jeff Gibbs

EOS har den svåra uppgiften att förklara att vi både är teknikpositiva men att vi samtidigt menar att teknik är otillräckligt för att rädda planeten. Problemet är att om man säger att teknik är otillräckligt så tror många att man tvärtom hatar teknik och vill gå tillbaks till stenåldern.
Ser på den här filmen igen och tänker på kritiken som finns här. Är inte energiberäkning just en sådan grej som efterfrågas idag?

Insändare. ”Sluta att använda fossila bränslen

INSÄNDARE. Bränsletillverkaren Preems planerade utbyggnad splittrar Sverige och Lysekil. Men egentligen är slutsatsen är enkel: vi måste sluta att använda fossila bränslen, skriver lysekilsbon Marie Svärd.

Ofta när miljövänner föreställer sig ett ekologiskt hållbart samhälle

föreställer de sig ett mer demokratiskt, jämställt och humanistiskt samhälle med bättre av allting. Ungefär som om ekologisk hållbarhet automatiskt följs av bättre, mer humanitära, inkluderande, mjukare, feminina värderingar

Jag säger att den bilden är nästan helt emotionellt baserad. Ett ekologiskt hållbart samhälle är ett samhälle där vi inte nyttjar mer resurser än vad Jorden kan förnya, antingen för att vi inte vill eller för att vi inte kan.
Om vi säger att Islamiska Staten hade erövrat hela världen och infört sin typ av salafism så skulle världen troligen bli **något** mer ekologiskt hållbar, eftersom de flesta skulle tvingas leva i puritansk fattigdom och för att konsumism hålls ner av eliten. Detta innebär inte att det är ett i alla avseenden bättre samhälle, snarare är det sämre i alla avseenden och det är **därför** det också är mer ekologiskt hållbart.
Just nu är vi på väg mot ett samhälle som möjligen är mer ekologiskt hållbart, men samtidigt är sämre i många avseenden. I USA har ekonomin krympt med 35%, samtidigt som miljardärerna ökat sina förmögenheter med 40%. De som är de stora förlorarna är små och medelstora företag, och vad som hänt kan beskrivas som det som skedde i Venezuela under 1970-talet, med medelklassens kollaps.
Detta kommer leda till mindre konsumtion, och även till att de superrika kommer förändra sina beteenden, från att försöka få tillväxt till att bibehålla sina förmögenheter. Jeff Bezos, Elon Musk och Bill Gates är så pass rika att de i princip kan göra sig själva totalt självförsörjande och oberoende, och tillhandahålla alla sina egna behov själva utan att behöva göra sig nyttiga för alla människor.
Resultatet är att vi på sikt, låt oss säga 100 år, kan få ett samhälle där 90% av befolkningen “väljer” att leva i medeltida byar eller favelor, 9% av befolkningen “väljer” att jobba som ingenjörer, programmerare och säkerhetsvakter åt den superrika eliten, och 1% väljer att antingen vara den superrika eliten eller ingå i deras hov. Detta system kommer också troligen att legitimera sig självt genom att “kapitalism och fri marknad är viktigt, men ekologisk hållbarhet och andra värden än de rent materiella är också viktiga”.
Om vi ska skapa ett samhälle som är ekologiskt hållbart får vi akta oss så att vi samtidigt inte gör oss till nyttiga idioter för eliten.

Building Something with Barbara Belvisi: Interstellar Lab

Some of you may already be familiar with the name of Barbara Belvisi, notably as the co-founder of Hardware Club and as a pioneer in the French tech ecosystem who has helped launched multiple key initiatives, including the startup incubator The Family and the deep tech conference Hello Tomorrow. As the youngest female founder of a VC fund in Europe, she has been named Top 10 Women in Tech in France in 2018 as well as Global Top 100 by Forbes. In her career as an investor, Barbara has raised over $80 million and participated in 40 deals.

Klimatvärstingar gynnas av EU:s jordbruksstöd

En ny studie visar att många miljarder av EU:s jordbruksstöd hamnar fel. Majoriteten av pengarna går till redan rika lantbruk med stora utsläpp och hög påverkan på den biologiska mångfalden.

Kraftigt ökad jorderosion att vänta

Klimatkrisen och det intensiva jordbruket kommer leda till kraftigt ökad jorderosion de kommande 50 åren. När jorden spolas bort av vind och vatten minskar möjligheten till jordbruk.

Nyttiga insekter gynnas av mångfald av grödor i kombination med variation i landskapet

Åkersvartlöpare – en av de jordlöpararter som hittades i fälten

Vi borde anstränga oss mer för att bli färre

DN Debatt. ”Minskande befolkning är inte problemet”

Klimatflykt: Världen "har inte några svar"

– Världen har inte några svar på vad som kommer att hända, säger Francesca Rosignoli, forskare inom miljörättvisa och klimatflyktingar vid Stockholms Universitet.

Basinkomst undersökt i framtidsscenarier bortom BNP-tillväxt

“Ett resultat är att en full basinkomst verkar fungera bäst i en ekonomi där varuförsörjningen i stor utsträckning understöds av teknik och automatisering, och där behovet av mänsklig arbetskraft är mindre. Basinkomst är då ett verktyg för att fördela ekonomiska resurser och ersätter till stor del inkomster från lönearbete.

Kalhyggen hotar det underjordiska svampsystemet i skogen - ”the wood wide web”

Ett kalhygge kan utplåna runt 75 procent av markens svampsystem som är livsviktiga för träden enligt ny forskning.
– Det sker en utarmning av ovanligare och specialiserade arter, säger professor Anders Dahlberg.

Klart för världens första segeldrivna fraktfartyg!

Beställningen är lagd och redan 2021 ska det första segeldrivna fraktfartyget trafikera Frankrike – USA.

Den som har fått uppdraget att bygga fartygen (det första ska följas av ytterligare ett) är franska Neopolina som samarbetar med biltillverkaren Renault i detta projekt.